Att göra eller inte göra? Ung Media Stockholm tog sig an ett uppdrag: att skapa mer verksamhet inom medieproduktion i Stockholms förorter. Vi skapade tre olika workshops inom media: foto, podcast och skrivande. Grymma lokaler bokades: fotostudios, rymliga ytor och centrala platser. Anmälningar till våra workshops rullade in. Men det kom till en punkt där vi började märka att, även om individerna gärna ville medverka, så tog det för mycket tid och energi att dyka upp på platserna vi bokat. Vi började reflektera över ifall det kanske var för mycket begärt att be unga, mitt i skolarbete, socialt liv, fritidsaktiviteter m.m, att dyka upp sju veckor i sträck på våra workshops? Kanske vi måste börja anpassa våra aktiviteter efter dem? För det är ju för barn och unga vi skapar verksamhet, eller hur?
Vi valde att flytta oss till deras trygga space: ungdomsgårdarna. Hit kommer unga och känner sig som hemma. De har skapat en relation med ungdomsledarna och gör ett aktivt val att spendera sin tid här. Vi möttes av alla typer av reaktioner på våra workshops. Innan workshopen startade kunde vi höra “Jag tyckte om att fotografera förr, men nu vet jag inte längre.” Det var här det riktiga arbetet började. Hur peppar vi unga att våga prova? Att inte känna sig tvungna att slutföra något ifall de ångrar sig och faktiskt inte alls vill syssla med medieproduktion?
“Du kan alltid testa, ta några bilder och tycker du inte att det känns kul kan du alltid avbryta” Samma individ ville inte släppa kameran under hela workshop-tillfället. Hon avslutade med att konstatera att hon ska bli fotograf i framtiden.
På ungdomsgårdarna mötte vi som nämnt unga som inte var säkra på om de ville ta bilder, spela in podcast eller skriva. Dessa individer hade, på grund av sin osäkerhet, inte anmält sig till någon av våra workshops. Genom att möta dem på deras bollplan kunde vi fånga upp dem och hjälpas åt att sortera ut vad de ville göra. Vem anmäler sig till en kurs på sju veckor inom något som man inte är säker på att man vill göra? Vi fick möjlighet att vända många “kanske” till “vi kör”. Genom att bidra med kunskap, förståelse och pepp kunde vi genomföra workshops som skapade skillnad.
Vi kom hit för att lära. Men genom projektet Ge Din Röst har vi även fått lära oss. Hur vill olika individer bli hörda? Hur lyssnar vi som bäst? Exakt hur lyfter vi olika röster i Stockholms förorter? Vi skapade verksamhet för individer som vet vad de vill, som vet vilka de vill vara. Men vad händer med de som har röster att ge, men som inte vet hur de vill uttrycka dem? För att citera Jelassi: “Jag kollade på mig själv i spegeln och jag frågade: vem är du? egentligen? Fatima… men vem är Fatima?” Och det kan riktas åt bägge håll. Vi vill skapa bra ungdomsverksamhet.. men vad är bra ungdomsverksamhet, egentligen?
Lämna ett svar